Idag slog han mej
Vi gick skilda vägar för snart 2 år sedan, men vi var kära, lustarna gav aldrig upp, men vi kunde inte leva ihop längre.
Det var mitt beslut fast jag vet att han önskade ett slut på allt han med.
Vi bodde länge under samma tak, det fungerade inte alls, vi hatade och älskade på samma gång....
Numera är jag själv, själv med barnet, själv med våra djur, själv med allt. Han har hjälpt mej lite och även ekonomiskt, vilket han hotar mej med vid varje bråk.
Han betalar inte sånt vi kommit överens om, han tar droger, blivit av med körkortet en andra gång och börjat dricka.
Idag blev jag så rädd för honom att jag darrade, minns inte om det hänt tidigare.
Jag måste inse att jag måste sluta älska honom, han är farlig.
Låg och sov och han kommer och slår mej i ryggen.... på riktigt så har jag just insett att jag lever i min andra relation med psykisk och fysisk misshandel och jag står och försvarar denna man framför så många människor att jag nu börjar skämmas.... han är inte alls snäll, han bryr sej inte alls om mej eller sina barn.
Han vill lägga all skuld på mej, tala om hur fel jag gör och är, hur elak jag är och vilken äckligt fitta, hora osv jag är...
Jag har nog gråtit fler gånger i vår relation än vad jag gjort i mina gamla tillsammans och ändå är det han jag inte kan släppa, han jag älskar....
Varför är det så?
Ibland tror jag på hans psykiska misshandel, mem oftast har jag förstånd nog att veta att jag inte gör fel.
Vad jag än gör så är det fel, hur jag än beter mej.
Ikväll är jag rädd för mitt liv, mitt barns liv.
Jag tänker att jag känner min gamla vän, som jag blev blixtförälskad i, men saken är den att den vän jag en gång kände är borta. Han kan man skymta ibland, även hela dagar ibland och då ryms jag med kärlek och harmoni.
Men jag måste släppa den delen, det här är en farlig relation och jag måste sluta hoppas att vi en dag kan få allt att fungera och att han slutar missbruka.
Han går runt här och skriker och slår hårt i saker, troligen för att göra mej upprörd så han får en reaktion, men jag ligger bara här och darrar, gråter och är totalt livrädd.
Såhär har det varit sen vi träffades men en aning mildare och nu har det eskalerat och jag märker hur han ändrats i psyket under dessa år.
Han är ännu råare nu, han liksom hatar hela mitt väsen så hårt nu.
Känns som mitt hjärta ska hoppa ur min kropp som darrar som ett asplöv, jag är verkligen rädd och så ledsen att behöva känna rädsla för den man har barn med, för sin barndomsvän och för den man tyvärr älskar.
Att vara rädd i sitt egna hem är en mardröm.
Nu springer han runt med knivar och vässar dom mot varandra.... jag förstår inte hur en människa vill skrämma någon annan på det här sättet.
Innerst inne tror jag ju verkligen inte han skulle våga göra nåt, men jag trodde heller inte att han en dag skulle slå mej, trycka ner mitt väsen eller välja sej själv på det sätt han gör....
Jag trodde så mycket gott om honom som jag inte längre tror på och jag är så besviken på mej själv som alltid blir så blåögd.
Nu kom han in och träta, gick och slog i skåpluckorna i köket på vägen ut, som om han inte alls tänker på att han förstör huset. Han talade om att jag ingen bil kommer ha kvar heller.
Kära lilla jag, jag måste rädda mitt såriga väsen, mitt barn, mina djur och mitt liv från en människa som han.
Mitt barn avgudar honom, älskar honom och behöver honom och det gör så ont i mej att veta att han aldrig kommer få den pappa han är värd och som jag önskar honom....
Men jag måste få ett stopp på det här genast.
