Där ska jag dansa
-Nutid
Vi firade midsommar här i skogen igår, med grannar och familj.
Vi lekte lekar, grillade och hade det trevligt...
Men han jag nu lever med, lovade man han inte förstöra ännu en högtid, att inte bli för full och dryg...
Men det höll han inte, precis som alla andra gånger...
Julen, påsken, alla hjärtans dag, min födelsedag, ja alla gånger det slutat med tårar och krossat hjärta och en känsla av den största ensamheten som finns...
Igår var det en till sån dag...
Hade jag kunnat köpa loss gården, så jag och alla djur kunde bo kvar här, hade jag gjort det för längesen.
Jag älskar inte han, inte alls...
Det är han jag hatar så långt in i själen som man kan.
Han som slagit, hotat och sårat mej värst av alla.
Han är så äckligt egotrippad att man blir mållös.
Ibland funderar jag på hur det skulle kännas att se han lida lika mycket som jag gjort...
Men jag tror på karma, synden straffar sej själv...
Just nu är jag bara kvar för att jag försöker lösa så jag kan kasta ut han och bo här själv.
Men det kommer väl aldrig hända, så jag får väl sälja alla djur och flytta...
Jag får sälja min stora dröm och det hem jag vill leva pch dö i.
Jag funderar mycket på att avsluta mina dagar här på gården, för att slippa smärtan av att sälja alla hästar och hundar.
Jag har ändå levt livet och jag fick uppfylla min dröm, att öppna eget och göra det jag en gång önskat, även om ingen trodde på mej.
Jag var ju bara en misslyckad människa som inte klarade av nåt i livet.
Så varför inte kila vidare när man har det man vill ha istället för att stanna kvar och se allt försvinna framför näsan på en.
Jag var så nära igår, jag hade bestämt mej, jag skulle dö...
Jag satt på pallen i köket, tårarna rann ner för kinderna, kroppen darrade, hundarna och katterna var ute, hela huset var mitt.
Jag tog 3 citodon, jag drack jäger, jag vill ta fler tabletter, men jag vågade inte...
Kändes som en bergochdalbana, en stunden ville jag kriga, andra stunden vill jag ge upp och dö...
Jag gick upp och la mej, hoppades att få somna och aldrig mer behöva vakna...
Jag somnade och vaknade tidigt på morgonen av att ligan som åkte hem igår inte brytt sej om hundarna, så dom skällde efter flera timmar ute alldeles ensamma...
Min så kallade sambo åkte alltså och festa istället för att ta hand om djuren.
Han och min familj lämnade mej ensam på självaste midsommar, gråtandes och sårad.
En vacker dag kommer jag dö, jag är inte rädd för att dö.
Jag är nästan säker på att jag kommer avsluta mitt egna liv, även om jag kanske är 40 när det är dags.
Men som den kontrollmänniska jag är, så känns det mycket bättre att då bestämma sin död själv.
Förbereda allt, skriva brev till alla att minnas och hur jag vill ha min begravning.
Åträsk med Jennie Abrahamsson ska få pryda den tysta salen.
Där i kistan ska jag njuta, sova och känna mej befriad.
Där i kistan ska jag skratta, gråta och minnas en sista gång.
Sen flyger jag bort till lättare tider... eller till tomheten.
Vad vet jag, men jag väljer att tro på gastar som dansar genom skogen.
Där ska jag stanna föralltid.
/Skogstanten
