Som en bomb...
Jisses vilka veckor!
Från botten till toppen och sen ner som en pannkaka igen.
Jag trodde jag var klar med negativa känslor och tankar, jag trodde jag hade stött på lyckan, men det förflutna tynger ner mej.
Men det som gör mej mest ledsen är att jag sårar den jag älskar mest i världen...
Mitt mående går ut över honom, jag vill inte få han att må dåligt med ändå gör jag så, jag vet inte varför. Om det är för att känna nånting när min likgiltiga kropp stänger av helt...
Jag har mått så sjukt bra den senaste tiden, trots kaos och stress, har knappt märkt av någon ångest, men idag är jag sämre än på länge och min älskade vän förstår mej inte alls, jah förväntar mej inte det heller men när han förklarar hur han tror jag "är" när jag är "sjuk" så är han helt ute och cyklar och jag blir bara ledsen över att inte alls vara förstådd...
Jag kommer nog alltid känna mej ensam och vilsen...
Jag som var så lycklig....
