Kväva
Jag kväver, men jag gör det inte med flit...
Jag går över alla gränser för att slippa vara själv.
Jag är rädd för tystnaden och tankarna, jag får panik, jag chippar efter andan.
Jag vet att luften finns, men det lyssnar inte minst kropp på.
Jag är missnöjd med hur jag beter mej, jag är inte mej själv längre.
Jag vet inte vem jag är!
Varför gör jag som jag gör?
Jag vet ju om att det är fel och att jag kommer ångra det i slutändan.
Jag skrämmer bort dom som betyder mest för mej, varför?
Jag har så mycket frågor utan svar.
Förvirrad och panikslagen över livet, totalt vilsen i en värld jag ej platsar i.
Jag känner mej liten och skör, som om jag skulle gå i tusen bitar om nån gjorde mej mer illa.
Jag litar inte på någon, jag tror inte jag kommer göra det i framtiden heller.
Alla männsikor sviker en minst en gång i livet, stort som litet.
Jag springer upp och ner bland dalarna och hittar inte frid.
Inget ställe där jag kan stanna, jag får panik!
Vart är jag påväg?
Ångesten äter snart upp varje organ i kroppen, som en sjukdom du inte kan slå dej fri ifrån.
Jag önskar jag hade en dödssjukdom, då visste jag i alla fall att jag skulle dö.
Nu går jag bara och funderar på vad som kommer art hända mej, vart jag ska och när.
Kommer jag orka?
Får jag inte svar snart så är jag nog snart begraven långt ner i marken...
