Ondskan
Den lilla ondskan som finns i den snällaste människan är något som jag, en nära får se och uppleva. Kan vara allt från t.ex sömnbrist, oro, stress eller panik.
Det krockar, det gör ont, riktigt jäkla ont och jag förstår men fattar ändå ingenting. Så mållös och ledsen...
Är för för känslig? För trasig? För egocentrisk? För naiv? För bitter? Vad är det för fel att jag inte kan hantera det?
Jag blir så fruktansvärt sårad och ledsen att jag går under....
Känner men anklagad och tydligen så upplevdes mina ord anklagande. Jag fattar ingenting....
Så vansinnigt ensamt, tomt och oroligt.
Ska jag avsluta för att ha nåt kvar av mej innan det kraschar?
Kommer det att krascha? Jag tror ju så mycket på det alla andra dagar..
Jag känner ju kärleken, jag känner ju honom...
Men dessa gånger känner jag att jag inte känner nånting mer än tomhet, förvirring och ensamhet...
Jag orkar inte prata med någon, förklara mej eller honom i bara min syn, i mina känslor och mina tankar.
Jag vill inte ha någons kommentar, någons bedömande eller någons medlidande.
Jag vill bara känna honom, att han förstår mej och mina situationer.
Jag tvivlar mer och mer på det här förhållandet, men samtidigt så har jag aldrig känt sån stor kärlek och respekt till någon annan tidigare.
Känns som jag sjunker mer och mer ner i kvicksand och det enda hopp jag har är solens varma strålar mot min panna, vinden som blåser i mitt slitna hår och tårarna som rinner för en liten lycka att det inte är försent än.
Ska jag fortsätta sjunka? Jag orkar snart inge annat...
Motgång efter motgång, svek efter svek och sorg efter sorg....
Jag önskar så jag var någon annan eller slapp ha känslor som var så känsliga....
