Ensamheten...
... och känslan att kännas sej utanför och på sista plats.
Ja det är väl så, att jag inte platsar här återigen och får fortsätta mina år olyckligt kär.
Jag önskar att jag aldrig kunna känna nåt igen...
Han skulle visa mej ett lyckligt liv här på gårdens, han visade inget annat än ett kaos...
Det är lätt att ytligt försöka förstå, men ingen kan verkligen förstå hur det känns att gå i min skor varenda jäkla dag...
Jag är slut som människa, jag vill inte, jag vill verkligen verkligen inte mer, jag kommer bara närmare och närmare döden och det känns så tydligt nu, jag orkar inte mer och jag vill bara bort föralltid.
Så snälla ödet, se till att jag somnar för alltid inom en snar framtid för det här är varken rättvist eller roligt.
Lycka är bara en illusion, lycka existerar inte, lycka är nog de ord jag just nu avskyr allra mest och jag vägrar tillåta mej själv tro på lyckan igen, för den finns inte och det gör så jävla ont att inse det om och om igen...
Jag är en naiv, vidrig jävla idiot... så totalt jävla värdelös på ett leva ett liv!
