Att förgöra varandra
Från ett lätt dispyt till ett jättebråk för att man inte kan prata...
Jag anser inte att han ligger prioriteringar på mina känslor och tankar utan istället tar han det som jag tycker han är dålig och allt blir ett jättebråk och slutar med att jag tar bilen, tänker ta livet av mej och vårt ofödda barn för att jag känner mej så oönskad, oälskad och dålig. Lugnar mej efter en stund och åker hem, blir besviken hur han bara kan somna mitt i allt, har han inga känslor eller bryr han sej inte bara?
Fick svar ganska fort eftersom bråket började igen när jag frågade om han stängt in hunden i barnens rum och jag blir grinig att han inte släpper ut hunden. Han går och gör det och kommer tillbaka grinig och sparkar mej på mitt onda ben och jag vrålar att inte sparka mej och slår till han på armen. Även fast det inte var meningen att sparka så gjorde det ont då jag opererat mej för mindre än ett halvår sen. Då puttar han hårt bort mej med hårda puttat mot min sida och mage och kallar mej äckel, varav jag bryter totalt ihop i tårar.
Jag vill inte vara kvar i det här värdelösa livet...
Jag vet att jag inte är perfekt eller någon bra människa, men att vara 2 månader kvar till en förlossning och få hårda puttar och bli kallas äckel är så vansinnigt sårande och då har jag blivit slaget huuuuur många gånger som helst i andra förhållanden som varit tusen gånger värre.
Men jag litade på honom, jag trodde han älskade mej.... men nu skrämmer han mej bara och jag får inse att vi har ingen kärlek mellan oss...
Jag är totalt förtvivlad, vilsen, chockad och hjärtekrossad.
Han som är så snäll... han måste verkligen hata mej....
Jag vet att jag är äcklig, tjock och ful...
Min karma visar tydligt vad jag är för hemsk männkska som inte får vara lycklig eller känna kärlek.
Jag vill inte ens föda mitt första och egna barn, för jag kommer bara förstöra hans liv som alla andras...
Jag vågar inte prata med nån, för jag vill nånstans att mitt liv ska se så bra ut....
Jag kan inte berätta sanningen hur det är mellan oss, hur vi förgör och sårar varandra, för då har jag tappat allt...
Jag är snart 30 år och jag är mer vilsen än när jag var 15 år...
Jag tror inte längre på kärleken, jag trodde verkligen jag fick uppleva den med honom, jag trodde på oss till 110%, hur kunde jag vara så blåst att tro att jag skulle finna kärleken...
