Mot andra tider
Att slitas sönder och gå i tusen bitar...
Att känna att trots många vänner så finna ingen att prata med, inte en enda människa....
Bara en sketen, privat blogg att låta sina tankar gå igenom, att få ut sej dom på nåt sätt innan man exploderar helt.
Jag vill varken behärska mej eller vara förnuftig just nu!
Och jag är rädd att jag inte kommer kunna kontrollera mej länge till...
Jag är liksom färdig här, jag har inget mer att hämta här och inte heller har jag något kvar att ge...
Hösten må vara mörk och kall här i skogen, men jag är färdig med denna skog, denna kalla och mörka känsla, så nu ska jag bara ge mej sommar och blommor i mitt liv.
Jag lever endast för mitt barn från och med nu, tills han klarar sej bra själv och under tiden ska jag se till att ingen, INGEN ska få svika honom obestraffat!
