Tårarnas djup
Dom kommer från hjärtat, så djupt in i hjärtat att det gör ont.
Dessa tårar man sparat på och sen inte går att bromsa, ju mer man släpper ut så känns det som det inte finns något slut, hjärtat går som i tusen bitar...
Man försöker andas, försöker ta kontroll, men tårarna bara rinner och snyftande övergår till att vilja skrika...
Rädslan, det vilsna och ensamheten tär sönder varje del i kroppen, smärtan av nåt som osynligt gör så ont.
Jag har länge funderat på om man kan dö av ett brustet hjärta, för jag tror jag kommer närmare det för varje år som går.
Mitt hjärta känns utslitet och ensamt, så väldigt väldigt ensamt...
Jag hör inte hemma nånstans...
Vissa dagar känns allt bra, men istället för att passa in så känner jag mej beroende och klängig, inte alls i ro och balans.
Tänker och känner jag för mycket?
Eller är jag helt enkelt bara sjuk i huvudet?
Är det nu jag inser att förhållande inte är nåt för mej?
Att jag är för känslig för att leva med andra, att jag tappar bort mej och känner mej mer ensam än när jag lever själv?
