Vid ett vägskäl
Själsligt så är han min stora kärlek, men i praktiken håller det inte...
Vi vill så olika och han är inte längre den man jag kände...
Är allt mitt fel? Gjorde jag honom bitter och grinig?
Jag kan inte sluta gråta dessa floder och jag kan inte få mitt hjärta att sluta göra så ont, jag älskar verkligen honom och jag vill aldrig någonsin skiljas från honom, men vad ska jag göra när jag insett att jag inte vill lika som honom?
Jag känner mej missförstådd och ensam så ofta att jag knappt känner igen mej själv... och han verkar känna sej värdelös så fort jag tar upp något, allt blir bara fel... :'(
Jag orkar inte med min kropp så mycket mer, känner bara hur jag dras ner i kvicksanden och hittar inte längre nån större glädje i nånting...
Det bästa vore att leva själv för alla andras skull och säkert för min egen skull också, så slapp jag känna mej som en parasit som inte kan ta hand om sej själv och bara är i vägen vad man än gör...
En lägenhet med en ekonomi som går ihop vore något...
Bo själv, bara ansvar över sej själv och sina djur och ingen att bli besviken och arg på...
Har jag gett upp?
Jag som alltid drömt om en gård och allt som hör till...
Jag är inte längre där, är det kroppen eller mitt kaotiska liv som gör att jag tänker annorlunda nu?
Jag hade ju så många drömmar här och tillsammans med min bästa vän så blev drömmarna större och starkare för att sen försvinna... :(
Här står jag vid ett vägskäl och trampar, hittar inte ut och har ingen som helst aning om vilken väg jag vill, bör eller ska ta...
