En gåva kan spillas
Dagen efter förra inlägget fick vi reda på att ett mirakel hade skett, vi skulle ha barn, jag kunde visst bli gravid fast vi trodde att det skulle behövas massa krusiduller om vi skulle lyckas i framtiden. Där stod jag hos barnmorskan och hade gått över halva tiden, med skräckblandad förtjusning. Var så glad att min kropp fungerade, men så rädd och ledsen över att det inte var planerat eller hur vi skulle känna efter att det smält in.
Efter den dagen har allt känts balanserat och bra, fram till idag...
Det brakade igen och jag känner mej återigen så ensam och ledsen och dessutom bär jag på något som jag nu känner mej osäker till. Har fram till idag varit så lycklig, mer och mer för varje dag, men nu känner jag inte samma trygghet hos honom längre...
Nu står jag här igen... Är jag för känslig? Ska jag leva själv? Blir jag behandlad illa och återigen snällt tar det? Eller behandlar jag andra illa?
Jag blir i så total obalans och tappar all tro...
Och jag blir framförallt så ensam...
Så väldigt väldigt ensam och jag går så fruktansvärt mycket sönder och det där hjärtat känns återigen så slitet och gammalt...
