Brister
Fråga mej inte hur jag mår, får då brister jag totalt....
Jag är så skör, vilsen och trött.
Alldeles alldeles för trött...
Jag vet inte vart jag står, vart jag vill eller vart jag ska...
Jag är så ensam, så väldigt väldigt ensam, jag kanske väljer att vara ensam eller missförstår allting, jag sätter nog mej i ett fack där jag bara kan vara ensam just nu. Jag har min lilla hund vid min sida, kanske är hon min räddning genom mina dippar. Hennes mjuka päls, hennes lugnande snarkningar och hennes snälla ögon <3
Jag är inte värd att reda ut eller lägga energi på, jag förstår att jag är en såndär högkänslig person och jag förstår verkligen inte hur "normala" människor tänker och känner, hur jag än försöker.
Känner mej bara satt i ett hörn när jag behöver redas ut och få tiden att förklara, men då är jag inte värd nånting och man tror att ignorera gör saken bättre. Men det göe det inte...
Det gör bara saker ännu mer komplicerat för mej, jag skär mej djupare i själen och gräver mej ännu mer ner i ensamheten.
Jag kände mej väldigt ensam som liten också, men jag var ju sån... men när åren gått har jag känt mer och mer ensam, sårad, missförstådd och felplacerad...
Vet jag mer om andra eller mej själv nu? Kanske båda, eller har jag ingen susning alls kanske.
Jag vet varken in eller ut, som sagt, totalt vilsen...
Jag vet i alla fall att jag inte vill ha det såhär, kanske kräver jag för mycket...
En längtan har börjat grott i mej, att få bo och leva ensam med några få djur, en hund och en katt kanske.
Vart hände detta?
Jag som ville ha en familj, en bondgård och ett svensson-liv.
Är jag inte kvar där? Börjar jag bygga på en flyktväg?
Visst älskar jag honom, vansinnigt mycket, men det blir så fel för mej...
Och här ska jag föda vår son om 1,5 månad, visst är han efterlängtad och älskad, men jag är så rädd hur framtiden kommer se ut, att jag inte kan ge honom det jag ville...
Känner mej så maktlös som sjuk, att inte kunna jobba som man ska, har inte ens ett körkort...
Jag känner mej så fruktansvärt misslyckad som människa, snart 30 år och inget vettigt har jag gjort...
Jag är så totalt värdelös...
Jag anser mej vara en svag människa men ändå så stark som orkar stå på benen, jag får det inte att gå ihop och det kan ibland göra mej så frustrerad och sinnesjuk... skapar liksom en panikångest över att jag inte förstår nånting eller få ihop det alls...
Ja blir jag inte hjärtsjuk efter det här så förstår jag inte varför hjärtat ska värka sådär djupt som det gör varje gång jag faller av att känna mej ensam och sviken.
Att inte bli sedd eller hörd... att inte nån i min närhet någonsin har en aning om hur jag mår i kropp och själ.
Ingen, absolut ingen...
