Att ge upp
Nu står jag här med en känsla att vara redo att flytta och vara själv med min underbara, oskyldiga och vackra son, som inte alls förtjänar det han hamnat i mellan...
Jag hatar mej själv för saker jag sagt när jag varit arg...
"Jag är inte hans mamma" "Jag vill inte ha honom" "Jag lämnar honom nu", ja massa onödiga och värdelösa ord som inte betyder nåt...
När han inte är hos mej så saknar jag honom nåt oändligt, vill väcka han när han sover bara för att få se honom le och skratta.
Han är så snäll och oförstörd, låt mej inte förstöra hans liv nåt mer nu tack.
Det är nog nu...
Vi måste gå skilda vägar, man ska inte tampas så hårt redan första året...
Jag älskar honom nåt fruktansvärt, jag känner det så starkt i min kropp och själ och hela mitt hjärta håller hans själ när han är mej nära, men vi förgör varandra...
Han skrev en gång "vi är bättre än såhär", men är vi verkligen det?
Det tror inte jag.... jag tror faktiskt vi bara kommer bli värre än såhär tyvärr :'(
Jag tror jag har gått in i väggen...
Ingenting ser inte fram emot nånting längre...
Jag har ingen "glad-känsla" kvar längre...
Känner mej så likgiltig och tom, vilsen och kall, ensam och folkskygg.
Jag vet inte alls längre vad jag vill i livet, jag har inte längre några mål eller drömmar.
Jag vill varken ha med vänner eller familj att göra... Bara min älskade son och ingen annan.... jag, han och djuren ensamma i en lägenhet låter inte längre så otäckt och otänkbart, utan mer lockande och lite glädjande.
Vi får se hur jag känner efter att vi lugnat oss, kramats och pratat, men denna gång tror jag att jag får lov att inse att jag aldrig kommer få det liv jag vill med honom och jag kan inte ge honom det liv han vill...
