Jag vill ropa
Jag vill ropa på mamma, men det är ingen där.
Hon försvann förlängesen, nu är du mamma och ditt barn ropar på dej min vän....
Det ekar tomhet i mitt huvud, stilla, blankt och tyst, så tomt och mörkt men ändå vackert och harmoniskt....
Vem bär dej nu? Vem ska bära dej när du inte orkar mera?
Vem finns där? Vem finns där när du faller?
Du förstår, jag har tusen frågor utan svar, jag ligger som i dvala och väntar på att stormen ska vara över, för faller jag så kommer ingen finnas där.
Det är utmattande att hålla sej fast i en tunn sytråd och veta att om du släpper så faller du rakt ner i döden samtidigt som du bara inte orkar mer och bara vill dö, men bara för stunden, aldrig i evighet....
Jag vill ropa, men det finns ingen där....
