Avstå sin livs kärlek?
Känslornas berg och dalbana....
Kommer man leva ett bättre liv själv, trots att man väljer att avstå sin livs kärlek?
Och är det verkligen sin livs kärlek?
Aldrig har jag känt denna kärlek, dragningskraften som växer med åren istället för att blekna bort.
Men vad säger att det är ens livs kärlek bara för att man känner att hela sin själ blir hel av sin partners närhet? Jag tror att jag har funnit mitt livs kärlek och trots att jag kan känna mej arg, ledsen eller låg ibland och känna nåt helt annat för stunden, så tror jag att jag vet att han är mitt livs kärlek för hela jag känner det i min kropp och själ. Men tänk om det inte stämmer? Tänk om bara jag känner det och att han ljuger när han säger detsamma....
Mina demoner ifrågasätter allt just nu....
Är det bättre att leva ett liv ensam så man slipper känna sej besviken på ens partner? Så man slipper känna sej totalt korkad och fel hur man än försöker... Han är så bra, men såklart inte perfekt och det mesta hänger nog på att jag är så känslig och emotionell. Jag överanalyserar allt och tar åt mej av minsta lilla och missförstår så mycket. Jag känner mej sårbar, liten, ledsen, rädd, förvirrad och vilsen....
