En ensamhet som inte finns
Den här ensamheten ser ingen...
Att känna sig så ensam, oviktig och trasig och att ingen ser det krossar en vilsen själ nåt enormt.
Ibland värker hjärtat så mycket att jag tror det ska gå sönder.
Jag vet att jag behöver gå vidare till det liv jag vill leva, men att älska någon så djupt göe det svårt fast man känner sej mer ensam i sambons närhet.
Antingen gör jag bara fel eller så verkar jag bara osynlig.
Jag ber om uppmärksamhet och omtanke, men det jag får är hårda och elaka ord.
Jag känner inte igen den vän jag en gång hade, min bästa killkompis som jag alltid vände mej till, han är förlorad och förbi, men allt var bara en fasad, en falsk identitet och jag var naiv och korkad, som alltid....
Jag tänkte på det idag när jag körde bil, hur jag alltid kände sån fin respekt för honom när vi skapade vårt samboförhållande, men med tiden försvann den mer och mer, men kärleken växer fortfarande ändå och numer har jag nog ingen respekt för honom alls.
I mina ögon är han en jättebaby, en elak översittare, en missbrukare, en skitstövel och en total jävla rövhatt.
Men är också den jag älskar, den jag blir hel hos samtidigt som han gör mej så trasig.... han är även vilsen, trasig och skör, men det kan jag inte ta hänsyn över längre.
Jag ska ut ur ensamheten....
